måndag 16 november 2009

Jag vet inte hur många gånger jag svurit och sagt ditt namn tyst för mig själv nu.
För hur jag än tänker och vad jag än tänker på så landar tankarna på dig.
Svart överallt, kallt och blött, den korta promenaden till bussen. Du.
I ett fullt klassrum, försöker skriva ner svaret på en fråga som jag egentligen kan.
Men jag tänker och jag hittar inte svaret. Jag tänker på dig.
Petar i maten och stoppar in bit efter bit i munnen. Pratar om allt mellan himmel och jord.
Allt förutom en sak. Dig.
På bussen på väg hem ser ut i mörkret, min spegelbild reflekteras i bussens fönster,
jag ser på mig själv. Du kan väl inte se något hos mig heller. Sluta.
Fast tänk om.
Kanske.
Tänk om du ändå gör det.
Lite.
Jävlar.
Sluta tänk.
Sluta hemsöka min hjärna.
Jag behöver den.

2 kommentarer:

  1. du skriver så fint! Och jag vet nog ungefär hur du känner dig, det är inte lätt att leva.

    SvaraRadera
  2. Helt fantastiskt. Känns väldigt äkta och genuint.

    SvaraRadera